Tiden och rymden

Tisdag. Veckorna går långsamt och snabbt samtidigt. Jag övar på att vara ensam igen, tränar upp att göra mycket mindre. Det går ändå ganska bra. Men imorgon behöver jag någon aktivitet. Åker kanske till Hovs hallar. Eller Söderåsen igen. Andas lite. Komma ut ur lägenheten. Vill fråga efter sällskap men vill inte vara klängig. Vill inte visa ensamheten. Varför håller man på så? Bara några veckor tills jag flyttar till Kanada över hösten. Innan dess ska det städas, packas, rensas, fixas extra försäkring och letas efter styrelseledamöter till Spegat. Och så tänkte jag hinna krama människor.
 
Avsked och sånt. Det är svårt. Och det är svårast när man inte vet var man har människor. Vilket jag inte vet, ofta. Behöver få det bekräftat igen och igen. Bedömer alla mina träffar utifrån känsla, flyt, "naturlighet". Trivdes den andra personen? Trivdes jag? Varför/varför inte? Var det stelt? Gillar hen mig, egentligen? Min analyshjärna får alldeles för mycket tid och energi. Känner mig lite bortkopplad från allt. Jag tar hellre distans själv än blir avvisad.
 
Förra turen till Söderåsen och en spegel som gör mig smalare än jag är. Bioterassen samma kväll.
 
Utbytestermin då, blir det bra? Jag tror det. Jag känner mig knappt nervös, orolig. Allt löser sig. Ibland känner jag mig så gammal, ibland så otroligt ung. Men bo utomlands har jag ju faktiskt klarat av innan. Jag tror det blir kul. Ska försöka hitta vänner men inte engagera mig för hårt i nån uppbindande aktivitet utöver plugg. Det blir ändå svårt att hinna med på fyra månader. Fast i och för sig, jag visste inte ens vad Lundakarnevalen var när jag signade upp mig för att vara med. Och det blev ju bra. En inkörsport till Lund. Har haft otroligt roligt det här ett och ett halvt året. Känner mig mer tillfreds med mig själv och med livet. Samtidigt skaver ju en del saker, men så måste det väl vara. Mycket rum för utveckling finns kvar. Vad flummigt jag skriver.
 
Tre personer har jag kollat med om de vill gå på utomhusbio ikväll. Tre personer har sagt åh ja kul men jag kan ej. Kollar med en fjärde för det är faktiskt värt besväret om man kan få lite sällskap. Bio är annars en bra syssla att göra själv. Bara jobbigt att Mejeriet har en tjugo minuters-paus mitt i filmen. Kanske kan jag vara översocial och börja prata med någon okänd. 
 
Rymden förresten. Att vi har skickat folk till månen. Att de kommit tillbaka. Det är så sinnessjukt faktiskt. Hela förra veckan var jag lite besatt av månlandningen, i och med 50-års-jubileumet. Vi var och såg dokumentären i lördags, en förhandsvisning på Kino. Se den.
 
Hanna. 22 år.
Dokumentationsberoende psykologstudent.