Ryd-helg och misslyckanden

Åkte till Mjölby i torsdags. Blev upplockad av pappa och helgen spenderades på Ryd med honom och med Josse, som stannade till söndag. Otroliga temperaturer gjorde oss ganska passiva, men bad och båtrodd hanns med, och en del läsning. En vinbärspaj också. På söndagen åkte vi till Linköping där Tuva varit på Närcon. En tur till Gamla Linköping blev det, fast vi egentligen inte orkade.
 
Igårkväll kom jag hem till en instängd och överhettad lägenhet i Lund och med en lång att-göra-lista för veckan. Idag har jag gymmat, skrubbat duschen, hämtat kvittopärm och lämnat saker till second-hand. Samt sett Kenzas förlossningsvideo och promenerat med Sanna och bebis. Känner mig helt slut, men snart kommer Emma över och vi ska snacka om Pappaklausulen, som vi båda läst. Lämnar resten av listan till dagarna som kommer.
 
Har pratat i telefon en del också. Denna fantastiska uppfinning! Fick släng av emotionell instabilitet i söndags då det uppenbarats repor på fälgarna sen jag kört på trottoarkant med bilen. Känslan av att vilja sluta existera träffade mig som en jäkla hammare. Jag har så väldigt lätt att reagera överdrivet starkt på vad jag ser som egna misslyckanden och saker jag skäms för. Ett misstag kommer inte avgöra mitt liv eller min person. Jag VET ju det, men känslan är ändå densamma när den slår till. Brukar ju vara ganska bra på att undvika misslyckanden generellt, av just den anledningen att jag inte kan hantera när jag gör fel. Har i mina dagar gråtit över tv-spel, gett upp att lära mig instrument och undvikit konflikter och att säga min mening av risken för att inte få till det. 
 
Så jag vet logiskt att när jag gör fel så överlever jag, men delar av mitt psyke reagerar ändå på samma sätt. Denna gång prövade jag väldigt aktivt en ny strategi av att lufta mina känslor. Jag tog upp vad som hänt med pappa. Jag grät för mig själv. Jag grät inför pappa, fast jag kände mig patetisk över orsaken. Jag försökte beskriva lite vad jag kände, men visste också att jag skulle prata med Emil i telefon senare. Och ja, efter att ha fått höra om aktualiteter i hans liv och berätta om mina egna, så kändes det okej. Bra, till och med. Så tack till telefonen. Och tack till de vänner man har på andra sidan luren ♥
 
Sista dagarna i Lund för att städa och packa ihop mitt liv. Heja heja heja.
Hanna. 22 år.
Dokumentationsberoende psykologstudent.