Great success

Des champs de colza / rapsfält.
 
Åh!
 
Fyraåringen ligger och sover siesta, vi var hemma själva under lunchen och det gick såå braaa! Alltså över förväntan verkligen. Hon har varit lite anti mig, inte lyssnat och tagit kommando när vi lekt. Men! Nu när hon fått vänja sig lite och jag tog en annan, bestämdare roll, så funkade det plötsligt! Hon protesterade - vill inte göra det, vill inte städa, vill inte äta - men provade alla olika strategier jag kunde komma på (pas de la veste, pas de la dessert/je vais parler avec ta mère/pas comme ça, mais regarde, tu veut faire comme ça?) och yeeaahh hon städade (en del), smakade på all mat, tvättade händerna och lekte snällt. Praise the lord. Det är lite svårt för oss att förstå varandra ibland, pga obvious franska-issuess, men det är inte oöverkomligt uppenbarligen. Har fått en franskabok av min värdmamma, så ska försöka plugga lite varje dag, utöver det jag pluggar naturligt i konversation.
 
Också! Hittat en annan au pair som bor i närheten av Toulouse, som jag mejlar lite med. Vi ska försöka ses, kaaanske på lördag, men annars nästa vecka :) 
 
Nöjd. Sitter ute i solen och lyssnar på Loïc Nottet/badrumsborrning inifrån huset.

Prestationsångest

 
Jag ville skriva om prestationsångest. Men, det har varit svårt, på grund av just prestationsångest. Jag skrev ner några tankar, som en disposition - ta upp detta och detta och detta. Ville inte att det skulle bli bara ett hafsigt "skriv allt du tänker på för ögonblicket"-inlägg. Men oj, nu är klockan tjugo över tio och jag sitter i sängen med plöstlig skrivlust. Vi ser hur det går.
 
Jag har alltid varit duktig och strävat efter att göra saker bra. Göra mitt bästa, eller åtminstone bättre än alla andra (!). I skolan har det gått bra. Jag har lätt att lära och är disciplinerad. Och jag har alltid strävat efter högsta betyg, sedan jag insåg att det var något som alltid fanns inom räckhåll. Bara jag ansträngde mig lite så fick jag det. Jag visste vilka trådar jag skulle knyta ihop för att få till en bra uppsats, vilka ingredienser som behövdes till ett bra tal med tillhörande powerpoint (okay, keynote). Blev expert på skolsystemet, knäckte det. Och blev nog lite knäckt själv, i gymnasiet. Bläddrade igenom min dagbok häromdagen och herregud vad jag gjorde mycket grejer. Den ständiga ständiga stressen över att inte räcka till.
 
Utdrag från min dagbok
 
Söndag 13 september 2015 22:26
Jag är bergochdalbana. Jobbat 5 pass denna vecka. Har fyra nästa. Plus emotional support till person1 person 2 person3 person4. Mig själv. Träna. Miljögruppen? Middag? Morfar? Maskinen, person2 18. Mmm. Psykologianalys och engelska-inlämning på det. Ska träffa person5 imorgon ckså. Hon är fin. Provar meditation nu, än så länge blir jag mest irriterad? Men är bara på dag två. Funderar på att gå och lägga mig. Var hos scientologerna i fredags, spännande. Flyktingkrisen i alla tidningar. Jag har ont i magen. Vill ge blod nu. 
 
Lördag 12 december 2015 21:42
Bra dag. Trivts och varit produktiv. Jobbat, skritiv på svenska-uppsats, erbjudit hjälp, köpt julklappar, handlat och sett julfilm. Huvudvärk nu dock.
 
Onsdag 23 mars 2016 22:27
(...) Mitt rum är stökigt, min engelskauppsats oskriven, min slutdiskussion ofärdig min svenskapresentation knappt påbörjad. Äcklig och ont i benen, inte tränat. Vet inte hur jag ska lägga upp morgondagen.
 
---
 
Ja lite så kan man ha det. Lyssnade på Kära barn igår, en podcast om barnpsykologi och uppfostran och så, och de sa att de som ligger på topp i skolan har det svårast, för de får aldrig bli sämre. Det märks direkt. Lite så har det väl varit. Jag är givetvis lyckligt lottad som har lätt för skolan men det leder också till det här kravet att alltid vara bäst. Till slut ser man inte de höga betygen, bara när man misslyckas. Ett B blir synonymt med F, för en själv. Det låter ju väldigt bortskämt och det är det väl; har ju på många sätt hellre det problemet än att faktiskt få F, såklart. Men, ser man till det större perspektivet, förutsatt att man fått en examen givetvis, så följer de där orimliga kraven med in i andra sammanhang efter skolan, och det blir så svårt att uppskatta det man gör bra.
 
Men Hanna, vad ska du göra med dina höga betyg? Frågan på utvecklingssamtalet. Jag vet inte, de är liksom en del av min identitet nu - de är jag. Sedan är det väl alltid bra att hålla dörrarna öppna, eller hur?
 
Lyssnade på Birgitta Ohlsson om duktiga flickor i morgonpasset i veckan. Hon vill vända synen på det begreppet till något positivt - det är bra att vara duktig, utbildning är det som tar kvinnor framåt. Intressant resonemang, kanske läser hennes bok på ämnet. Men problematiken är ju också som hon tar upp, när man inte presterar för sin egen del längre. När man kör slut på sig själv för någon annans skull. Gällande betygen handlar det mest om att leva upp till en bild av sig själv, men högpresterande är något man kan vara i nästan allt - socialt, hemma, med träningen, maten, skapandet, till och med bokläsandet. Senast förra veckan hade jag ett breakdown när en kompis försäkrade mig om att det var okej att inte läsa ut den ganska krävande boken jag höll på med - jag såg det som ett misslyckande. Liksom?? En bok som det är tänkt att jag ska läsa för min egen skull, inte ens det blir för min egen skull - den är ett verktyg för att skapa bilden av mig själv som en som läser sådana böcker. Och i och med att jag ger upp med den misslyckas jag med att skapa den identiteten. 
 
Flora Wiström intervjuades i Psyket (en annan podcast, gotta love them) om bland annat sina prestationsångest, och jag kände igen mig så sjukt mycket. "Jag vill bara vara bäst på allt. Jag vill vara bästa flickvännen, bästa systern, och samtidigt producera bra material." Det sociala ansvaret att hålla igång samtal, skapa trevlig stämning, höra av sig och alltid alltid fråga hur alla mår. Det är väldigt givande, men jävlar, vad utmattande ibland. 
 
Jag har svårt att vara ledig ganska ofta. Tristess stressar mig. Känns som livet springer iväg. Måste ta tillvara på allt allt allt. Att prestera i själva livet. Ha kul, trivas, må bra. Såna konstiga onda cirklar som skapas av det tänket. Åhnej jag har inte kul, vad dålig jag är - inte precis uppmuntrande och inte precis något som får en att ha roligare. Så jobbar på att vara snällare mot mig själv. Tycka det är okej att ha tråkigt, okej att inte göra något. Okej att inte synas, inte höra av sig. I teorin förstår jag ju att det är destruktivt att inte vara kompis med sig själv. Och för det mesta lyckas jag lyssna på det logiska resonemanget, men ibland tar det över ändå. Men det går framåt! Min några år gamla bloggbeskrivning från min privata blogg innehåller bland annat raderna; "Intalar mig själv att jag inte har prestationsångest. Gråter om kvällarna för att jag är så trött." Och det gör jag nog inte längre. Steg ett; acceptans. Visst?
 
Har cirka tusen tankar till på ämnet (jante-lagen, inre vs yttre press, uppfostran, framtidspotential, framåt-driv) men får nog spara dem till en annan dag.

Färger i oktober

Fotade imorse, vi hade makrotema. Var fint ljus och vattendroppar överallt. Missade frosten, men det gjorde inte så mycket. Manuell fokusering på allt, rätt kämpigt. Lätt efterbehandling. Sitter på foto-lektionen nu, så passar på att blogga lite för personlig del istället för att bara kika på den film om resefotografi vi kollar på. Har några till grejer att dela men det får vänta till en annan dag.