Tre tips

Något jag hinner med mycket här är att titta på filmer och serier. Här nedan tre tips av sånt jag gillat att kolla på på sistone.
 
The Long, Long Holiday (Les Grandes Grandes Vacances) 
Fransk animerad serie om andra världskriget sett ur barns perspektiv. Fem avsnitt à la 48 minuter. Fantastiskt fint animerat, bra musik, älskvärda karaktärer - väldans väldans bra. Känslosamt och pedagogiskt på samma gång. På franska (plus tyska och engelska) med engelsk text.
Hittas på Netflix.
 
Drömriket (Dream Empire)
En dryg timmes dokumentär om bostadsmarknaden i Kina. Låter torrt,  I know. Men! Visste ni att det anordnas stora event för att sälja av bostäder och att de anses mer attraktiva om utlänningar frontar? Därmed skapas marknad för att hyra ut utlänningar som modeller, för framträdanden och shower. Går hur bra som helst tills bostadsköparna inser att de blivit lurade och flyttar in i städer som bara är bebodda till 30%. Faktiskt sjukt faschinerande och skrämmande.
Hittas på Svtplay fram till 16 juli.
 
Dear White People
Är du vit? Se denna serie. Är du icke-vit? Se den... om du vill? Knepigt och intressant om olika sätt att tackla rasism på ett universitet i USA. Kändes väldigt up-to-date, snyggt och högt tempo. Lite väl schablonartat en del men stundtals riktigt vasst. 10 avsnitt, alla under en halvtimme långa. Såg hela på två dagar (men nej, har inte sett filmen). 
Hittas på Netflix.

Sorans krig

Sorans krig är en webb-serie i sex delar (12-15 minuter) som följer Soran Ismail och hans familj som reser till Kurdistan för att se och höra hur situationen där är, där daesh terroriserar folk och vanliga människors liv och hem ligger i spillror (foto från SVT).
 
Ett tips som gör ont. Det är avskalat, inget blod, utan för starka klipp. Det är enkelt, pedagogiskt. Det känns. Och sedan kan man tycka allt känns jobbigt en stund innan man vaknar till en nya dag i ett rikt land med fred. Det är krig i Kurdistan. Inte bara i Kurdistan. Men det är krig i världen. Det är så svårt att ta upp, på grund av skam? Dåligt samvete? Och oförmågan att greppa, ta till sig. Lathet. Egoism. En människa är inte gjord för att bära alla världens problem på sina axlar. Men jag skäms lika mycket varje gång jag påminns om hur mycket jag blundar för. Varje gång känns det som att det är nu det händer, hur kan jag inte viga hela mitt liv åt det här? För överdrivna känslor kanske. Men är det inte allas vårt ansvar att göra något? Är det inte vår plikt att i alla fall kunna prata om det?

Earth

 
I like the trees 
I like the early mornings
Summer nights with no worries
I like the wind
I like the cold air
The way it ruffles my hair

I walk your ground
I hear your sounds
I feel you all around me
You carry us
You give us home
Without you, we couldn't be

You bring me joy and peace of mind
While we are pushing you over the edge
Oh earth, you're ever so kind

So forgive us for the marks we make
The scars we leave upon you
I know that you will heal in the end
But never will we forget you

The paths we walked
The dreams you gave
The life you brought to us
We can never return 
We can never repay
But we will always look up to the stars and think
Oh earth, what a world to be living in
 
 
Nåt lite annorlunda. Ihopknåpad på två timmar, dikten skrev jag för några dagar sedan. Inspirerad av Marzias video http://youtu.be/fYmJBxIGx94?list=LLytpjwZaTj48vWluwZsJeZg (missade för övrigt volymen i ett av klippen och det stör mig otroligt men jaja)
Hanna. 20 år.
Au Pair i Toulouse för tillfället.