Var tvungen att stanna och fota

Kvällssol i gräset (krispigt!!!). Jag har nya brillor. Blev bjuden på middag av Josse (gott!) och pratade om sommaren, om jobbet, om relationerna. Sånt. Jag har ganska negativ inställning till allt vad heter resande just nu, märkte jag. Tänker konstant att inget kan vara värt pengarna eller planeringen, att jag bara kommer bli besviken. Tråkigt att tänka så. Det enda event jag har att se fram emot just nu är terminsstart? Betyder inte att jag är deppig för det. Igår skrev jag en låttext och rev ned grejer från min vägg. Tänker på inredning och växter. Har börjat läsa The Human Age. Nu dags att sova för att orka gå upp när alarmet ljuder 05:25 imorgon. 

Sommar hemma och matsvammel

Överst dagens bästa vy, vid Årsta Havsbad. Nedan den en fantastisk basilikakruka och lyxig midsommardagsfrukost hos Ellen.

Jag har återvänt. Är hemma. Ja, det har jag ju varit ett tag. Saknar Lund lite nog. Det är bra att vara här men jobbigt också. Jag har omorganiserat i köket och hittat tillbaka till bästa platsen i soffan, där jag sitter mesta tiden jag är hemma. Jag har varit på utflykt till Hagaparken och Bagarmossen, Grödinge och Årsta Havsbad. Storstockholm är stort. Det har varit en bra vecka ändå. Jobbet går bra, jag trivs med att besöka tanter och hjälpa dem med diverse grejer. Midsommar var trevlans med buffé i storladan och grillning på kvällen. 
 
Är ganska låg ändå. Ska gå och kika i kylskåpet snart, laga nån mat kanske. Mat alltså. Har mycket att säga. Vegansk mat. IBS. Vikt. Tid. Pengar. Nytta och nöje. Det är ju en stor del av livet ändå. Har en liten bok jag skriver ned recept i ibland. Fina bilder. Bokmärker recept i två mappar i webbläsaren. Sött och salt. Buffémats inspo hittas bra på bloggar och matmagasin från Ica eller Coop. En favorit är smördegsknyten. Veganskt och alla gillar't. Dessutom enkelt. -mmm. Jag spenderar en del tid i köket ibland, när energin (eller pressen) finns. Måste ha ett mål med matlagningen för att det ska bli av. Just nu har jag inget mål och inget driv. Åh, det känns som att tankarna glider ifrån mig. En timme har jag suttit med det här inlägget uppe. Blir bara distraherad av allt runtomkring. 

En nypa osorterat självförakt

När jag var yngre skrev jag hela tiden. Små historier, dikter, dagböcker, låttexter, drömmar. Nu har jag börjat skriva matdagbock. 10:30 Havregurt, müsli, persika, inolaxol, vitaminer, bröd, hummus, tomat, apelsinjuice, kaffe. Tänker att det är dags att se över mina matvanor och se om jag kan koppla ihop dem med hur min IBS-mage mår. Men det är inte särskilt kreativt, det där med att skriva matdagbok.
 
För fyra år sedan gjorde jag en video där jag pratade om att jag egentligen är en skapande människa, men att jag på sistone tappat det lite. Tog precis ned den videon och en del andra från youtube. Kanske att man ska rensa upp sin internethistorik lite ändå, så att säga. Har ju mitt liv online, på gott och ont.
 
Ibland får jag skrivardrömmar igen, men bara som små moln, korta vindpustar av tanken på att skapa något. Sedan tänker jag att det känns så långt borta, ett omöjligt projekt. Jag lyckas aldrig slutföra någonting. Jag ska nog sälja min keyboard kanske. Den ger mig så dåligt samvete. Jag har ingen ro i kroppen för att orka sitta ned vid den och vara dålig på att spela piano i flera timmar, tills jag kan bli okej på att spela piano. Det känns ouppnåeligt. 
 
Usch. Började skriva på det här inlägget igårkväll men lade ner och gick och la mig istället, tänkte att ångestkänslan kunde sovas bort. Det gjorde den också, men nu är den tillbaka. Har bekräftat sommarjobb idag, så imorgon (och sen typ varje dag resten av sommaren) ska jag vara i Fruängen 07:00. Bra att bli sysselsatt, komma ut i riktiga livet lite igen. Förutom den grejen idag har jag bakat rabarberkaka, joggat och läst. Funderat. Igår träffade jag Lisa och vi körde 36 frågor. En av dem var vilken egenskap eller förmåga man skulle välja att vakna upp med om man fick välja. Först sade jag att jag ville kunna stänga av hjärnan på beställning. Jag ångrade mig sen, för det skulle nog bli en för vanlig försvarsmekanism mot att hantera jobbiga situationer och tankar. Men lite lockande är det ändå. Slår knut på mig själv. Och skäms över min självupptagenhet. 
Hanna. 20 år.
Au Pair i Toulouse för tillfället.