Seg på en söndag

Foton från en morgon.
 
Det är söndag och det börjar närma sig middagstimmen. Jag sitter ensam här medan familjen är och badar. Jag stannade hemma för jag tänkte ja då kan jag göra något kul och får lite egentid. Har kollat på Netflix och orkar ingenting. Men skulle nog vilja äta själv också. Har haft långt telefonsamtal idag och två igår. Det är det bästa. Nu svettas jag om fötter och händer och har på mig en uppknäppt jumpsuit - combishorts - med blommor på. Det är mors dag. 
 
Tänker på att jag småätit för mycket. Tänker på att jag borde träna. Eller sätta på musik åtminstone, för att få lite energi. Mitt hår behöver tvättas ikväll eller imorgon, det blir fettigt fort nu. Tvättmaskinen borde vara klar däruppe vid det här laget, att tömma den vore ju en annan plan. Också att laga mat. 
 
Vill börja plugga, vill ha någon som tvingar mig att göra saker. Lite ramar. Borde ju sätta upp egna ramar, schema, men är så svårt. Kanske samma om man pluggar i och för sig. Men jag har liksom ingen tydlighet här. Alls. Det har blåst så mycket idag och det är något som knarrar, slår, säkert fönsterluckorna på övervåningen. Sjukt irriterande. Men gör inget åt det på samma sätt som jag inte gör något att att jag inte gör något.
 
Jag i Barca.

Back from Barca

Bunkers del Carmel, look it up.
 
Jag var i Barcelona i helgen! Spontanresa! Med Lisa!! It was really great. 
 
Tog tåget genom Pyrenéerna och kom fram mitt på torsdagen. Vi hann med strandhäng, drinkar, brunch, promenad, sangria, second hand-shopping, utsikt! Fullspäckat. Vi bodde i ett Airbnb-rum hos en trevlig portugis. Han uppskattade inte blommor dock :( Sprang iväg och köpte en bukett sista dagen och när vi skulle gå så bara "glöm inte era blommor!" vi bara eh nej de är till dig... "Eh, jaha" :--))
 
Hur som haver - har jättemycket bilder. Inte så mycket energi. Kom hem klockan elva med en Uber. Sov tre timmar igårnatt, har lite att ta igen. Idag är det kurs också. Ska antingen boka buss eller kolla om jag kan ta bilen. Behöver alltså ta mig ut ur rummet och interagera med Marie och Alex. Imorgon ser det ut att bli strandutflykt med andra kursare! Life. 

Att hantera konflikter, fyraåringar och sig själv

Imorse när jag gick ut och fotade mitt i frukosten.
 
Jag har tänkt ganska länge att jag vill gå i terapi. Jag har inga jättestora psykiska problem men får regelbundet starka känslor av oro och ängslan, är konflikträdd, lider av sjuk beslutsångest from time to time och har väldigt svårt att göra fel (eller rättare sagt, acceptera när jag gör fel). Lite sånt där jag tror jag skulle kunna lära mig att hantera bättre. Jag lär känna mig själv mycket bättre här, vad jag tycker är jobbigt och vad jag blir osäker av, vad jag hanterar bra och gillar. Placera en konflikträdd prestationsprinsessa i ett nytt land med nytt språk och nya människor, varav barn som testar alla gränser som kan testas - det är mycket att deala med varenda jäkla dag. Eftersom min vanliga vardag är ganska långt borta får jag liksom känna av mig själv i en ny miljö - vad av det jag tänkt på tidigare är bara kopplat till den aktuella situationen och vad är "en del av mig" ? Det är intressant och jobbigt på samma gång. Finns så mycket jag inte gillar med mig själv. Men känner mig samtidigt oftast ganska trygg och lugn, det går bra. Och jag tror att jag har ganska bra självkännedom.
 
I lördags fick jag konstruktiv kritik och det var jobbigt men i övrigt en bra dag med sötpotatisgrytan. I förrgår var jag vid stranden och det var lovely. Igår gick allt käpprätt åt fel håll och jag ville typ försvinna. Idag har det varit bra mestadels, men lite konflikt med fyraåringen (oundvikligt med fyraåringar) som ledde till besvikelse på mig själv. Det är ju det som är problemet. Hur man hanterar motgångar. En narcissist skyller alla sina misslyckanden på andra personer (källa Generation Ego), på fel omständigheter, på saker utanför ens kontroll. Jag blir alltid väldigt arg på mig själv när något går fel, fast en logisk del av min hjärna sitter och försöker påpeka att det inte är så farligt samt ibland att det kanske inte alls var mitt fel. Så länge mina misslyckanden bara går utöver mig själv är de jobbiga, men när det påverkar andra så Går. Världen. Under. Mitt problem i de här fallen är inte att jag och fyraåringen hamnar i konflikt men att jag aldrig tycks kunna göra "rätt" - ibland innebär det kanske att säga ifrån på skarpen, ibland att vrida om dilemmat till en lek och ibland att bara vänta ut det. Svårt att veta vad som ÄR "rätt" oftast men ändå blir jag så frustrerad när jag inte får till det. Oftast när jag inte tycker att jag markerat tillräckligt tydligt, har så svårt för det. Sen tillkommer ju språkbarriär och det faktum att det inte är mitt barn - vad är okej och inte? Skitsvårt verkligen.
 
Vidare har jag svårt med kommunikation - säga vad jag tycker och vad jag vill. Ibland vet jag inte vad jag vill. Oftast tänker jag för mycket på vad andra vill - till den punkt att det blir jobbigt för alla inblandade att jag inte uttrycker mig klart. Lett till så mycket problem verkligen. Och här gör det dessutom att jag inte får klarhet i vad som händer runtomkring mig - jag frågar inte, eller jag frågar inte igen när jag inte förstår. Alltså det är inte osm att jag aldrig frågar grejer, herregud ibland är det det enda jag gör, men vissa dagar går jag bara omkring och vill vara osynlig och är obekväm med exakt allt allt allt. Typ igår. Och en liten motgång förvärrar situationen och så byggs det på. Alex stängde av vattnet igår och jag frågade inte hur länge det skulle vara av när jag gav mig ut på svettig springtur, och jag frågade vidare inte var Marie skulle med bilen fast jag skulle behöva den in till kursen då jag itne bokat buss. Onödiga småsaker som blir stora grejer, särskilt i mitt huvud. Allt löste sig bra men dagen var ganska förstörd.
 
Summa summarum - jag skulle vilja gå i terapi här. Tror det skulle vara så jäkla effektivt. Förutom det lilla kruxet att jag inte kan gå i terapi på franska. C'est, en fait, impossible. 
 
PS. När jag skriver detta känner jag mig självupptagen. Vem orkar läsa när jag nystar i mig själv? Att ens ha en blogg och sociala medier är ju bara för bekräftelse. Men samtidigt - vad är det för fel med det då? SAMT - jag tror jag putsar till fasaden ganska mycket på nätet och det gillar jag egentligen inte, vill inte att någon ska ta det (frukostbilder, sol och blommor) för sanningen liksom. 
Hanna. 20 år.
Au Pair i Toulouse för tillfället.