Från en vårkväll

Från en vårkväll.

Om rädsla

Skulle vilja provprata lite. Eller ja, provskriva. Om rädsla. (Jag vill förvarna för två Kent-citat i det här inlägget, har kursiverat dem så att ni inte ska missta orden för mina egna. De behöver inte betyda något särskilt, men jag tänkte på dem medan jag skrev det här. Vill även betona att det här inlägget bara reflekterar vad som rör sig i min hjärna nu, inte nödvändigtvis vad jag tar för absolut sanning eller fakta. Skulle gärna diskutera det här och höra andras tankar, om någon orkar och vill någon gång.)
 
Rädsla kan vara av många olika slag. Rädsla för döden, för livet. Rädsla för det annorlunda, rädsla för att fastna. Rädsla för misslyckanden, rädsla för att bli ensam. Ibland gör rädsla människor arga. Rädslan kan skapa människor som sprider hat bakom en skärm, ute i verkligheten genom tystnad och isolering eller hårda ord och slag. Den här typen av rädsla återfinns nog i alla samhällen och tar sig olika form. Skadlig för individer, för grupper och för hela världen. Rädslan kan få människor att handla irrationellt, sett utifrån blir det svårt att förstå.
 
Det är svårt att döma människor som handlar utifrån rädsla, oavsett vad de gör. Att fördöma deras handlande kan man självklart göra men att döma någon för dennes känslor har jag väldigt svårt för. Man får försöka förstå och se om det finns anledning att acceptera eller anledning att agera och försöka ändra den räddes beteende på ett eller annat sätt. När folk blir hot för sig själva eller sin omgivning bör det vara läge att göra det sistnämnda.
 
Ibland kan rädslan ha gått så långt att den omvandlats till något annat, som gör det svårare att leda tillbaka handlandet till just rädsla. Terrordåd. Systematiskt dödande. Tortyr. Många skulle nog inte hävda att människor som utför sådana handlingar är rädda, men jag tror ändå att grunden måste vara just det. Rädsla. Rädsla för oliktänkande, rädsla för att världen man ser på inte stämmer överens med de ideal man själv har.
 
Rädsla kan också vara paralyserande, förlamande, begränsande. Få folk att bryta löften, att fly från ansvar och ta avstånd. Det är inte konstigt.
 
Du sa att rädslan den går över, men den där oron stannar kvar. Den gör dig tveksam när du behöver, snabba avslut, snabba svar.
 
Utan rädsla skulle vi inte kunna finnas. Vi skulle rusa mot faror med öppna armar och på det viset skulle det vara svårt att överleva långt. Rädslan hindrar oss från att göra obotligt dumma saker. Men den kan också få oss att göra dumma saker. Ibland blir jag arg på det. Ibland blir jag ledsen.
 
Anledning till att jag tänker på det här så mycket just denna tisdag eftermiddag stavas Paris. I fredags hände där fruktansvärda terrordåd som fick många människor att mista livet och långt många fler att bli rädda. Alla reagerar olika men jag tror att just den paralyserande rädslan drabbat många. Och det gör mig så ledsen. Den paralyserande rädslan hindrar oss från att leva våra liv, från att göra det vi vill. Från att göra de saker som betyder något, för oss själva och för andra. Sedan några veckor har det i ett internationellt projekt planerats för hur ungdomar världen över ska få åka till just Paris och delta i en konferens inför COP21. Idag fick jag veta att alla skolor utom vår och skolan i USA hoppar av, då de inte längre tillåts åka. Det är så himla tråkigt tycker jag, och det gör mig både frustrerad och ledsen. Och arg. Jag blir inte arg på de som inte åker av rädsla för terrorattentat, hur skulle jag kunna bli det? Men att människor ska få sån makt över andra människor genom rent ut sagt omänskliga handlingar får mig att vilja skrika. (Diskussionen om mänskligt och omänskligt beteende tar jag gärna en annan dag, den är också intressant).
 
Jag är livrädd för att leva, och jag är dödsrädd för att dö. Men älskling vi ska alla en gång dö, ja vi ska alla en gång dö.
 
Just den här konferensen är inte det viktigaste i världen. Mitt deltagande spelar ingen roll. Såklart att det är tråkigt för mig personligen, men det är inget som går att jämföra med de personliga förluster som folk utsatts för och som folk dagligen drabbas för världen över. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad att (än sål änge) vara förskonad dessa. På samma gång känner jag att jag vill använda min lyckliga lott till att orka det andra kanske inte orkar, eller har möjlighet till. Och den här klimatgrejen är just en sådan sak. Jorden kommer aldrig sluta snurra, men människor kan sluta gå på den. Människor kan låsa in sig och försöka stänga ute världen. Jag gör det ibland. Av just rädsla, och de känslor som kommer med rädslan för hur världen ser ut och framförallt framtiden. Det är kanske inte rationellt, men det är mänskligt. Så jag förstår att folk är rädda. Det är bara så jävla sämst att sådana här saker ska behöva hända, gång på gång.
 
Ett samhälle utan rädsla tror jag inte på. Men det behövs en balans. Jag hoppas att vi är tillräckligt många som orkar stå emot vår egen och andras rädsla som hotar våra samhällen inifrån och ut.
 
Avslutar med en video som handlar om hur rädsla kan påverka oss själva som personer, och vad man kan vara rädd för. Den är inte helt i enlighet med vad jag precis skrivit men videon ger mig ändå hopp och en ganska fin känsla inombords (kan vara bakgrundsmusiken som gör det). Har du inte orkat läsa all text kanske du ändå orkar se videon. Pussåkram
Hanna. 20 år.
Au Pair i Toulouse för tillfället.