8 mars 2015

Idag är det internationella kvinnodagen. Jag är kvinna. Jag har rakat mig många gånger, ryckt hårstrån och bekymrat tittat på vågens siffror. Jag har anpassat mig efter män och försökt att uppskatta mer maskulina aktiviteter trots att jag inte alls gör det egentligen. När jag var liten ville jag alltid leka prinsessa och idag är jag tvungen att skyla mig mer när jag badar än killar. Men idag tänker jag ändå inte så mycket på mig själv.
 
Idag tänker jag på flickor som låtsas vara pojkar i Afghanistan för att kunna leka fritt. Jag tänker på kvinnor som blir straffade för att ha blivit våldtagna då de inte varit ute i sällskap av en man. Jag tänker på de kvinnor innan mig som otröttligt kämpat för sina rättigheter. Jag tänker på de kvinnor som lever med skyddad identitet, tvungna att gömma sig ifrån den de trodde att de var menade att leva med. Jag tänker på de hemmafruar som dag ut och dag in tagit hand om hushållsarbete och barn. Jag tänker på de fruar som blivit sålda som handelsvaror. Jag tänker på de transkvinnor som inte tas på allvar på grund av hur deras kroppas ser ut. Jag tänker på de kvinnor som svimmat av korsetter, som inte kunnat gå på grund av att deras fötter blivit ihoppressade av fotbindning. Jag tänker på alla de tjejer som får ätstörningar av tidningarnas omslag och utseendehetsen. Jag tänker på alla de kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp. Jag tänker på alla de kvinnor som kommer att utsättas för seuxella övergrepp. Jag tänker på de kvinnor som blir avryckta sina slöjor, en del av deras identitet. Jag tänker på alla de kvinnor som överröstas av männen i deras närhet. Jag tänker på alla flickor och kvinnor som aldrig kommer att inse sitt värde som människor på grund av de samhällen de lever i, där de inte har något mänskligt värde. De är utbytbara, till för att behaga och utnyttjas. Jag tänker på alla de kvinnor och alla de flickor som aldrig kommer att få möjligheten att uppfylla sina drömmar, som aldrig ens kommer att tro på möjligheten att drömma.
 
Och så känner jag mig lite som en hycklare, för vad jag gör jag egentligen för dessa kvinnor? På vilket sätt står jag upp för deras rättigheter? Kanske kan jag ändå bidra med något, genom att uppmärksamma strukturerna och med små medel försöka så lite frön i andra människors huvuden. Blir vi många som tänker på de här problemen så har vi också kraften att förändra. För just nu går det alldeles för långsamt.


Linda    ï     ï  

!!!!!!!!!!!!! Så bra










Kom ihÂg mig?
Hanna. 20 år.
Au Pair i Toulouse för tillfället.