Snyft-inlägget

 
(Varning för alldeles för långt och ganska töntigt inlägg.)

För nästan ett år sedan började vi planera för Scenarméåret. Vi hade möte och röstade om vad vi skulle sätta upp. Förslag som Frankenstein, Lejonkungen och Fame. Och så en galen idé. Att skriva ett eget manus helt från scratch, baserat på Bohemian Rhapsody. Och ja, vad ska man säga, vi bestämde oss för att prova. Sket det sig kunde vi alltid hitta ett färdigt manus någonstans på nätet.
 
 
Vi började spåna. Hade manusmöten ute i parker och hemma hos människor, med fika och saft och massor av idéer. Vi visste inte i vilken ordning man skulle göra saker eller på vilket sätt, men vi var alla övertaggade och hade dessutom otroligt roligt på varje manusmöte, vilket fick oss att fortsätta och komma fram till hela plotlinen tillsammans, för att sedan dela upp själva skrivandet, scen för scen.
 
The gang (plus några till egentligen)
 
Så skrev vi och skrev. Skrev om. Ändrade. Strök. La till. Finputsade. Och vi hade ett manus. 40 sidor, 21 scener. Så kom hösten och vi var aspeppade på att dra igång, träffa alla nya scensoldater. Rollsökande började och så var vi igång. Resten av året jobbade vi med känslor, sånger, koreografier, stämning och scenografi. Jag kan säga att mitt engagemang gick upp och ner. Hela början av det här året låg det i princip i botten. Men man kan liksom inte lämna och tur är väl det! Det känns så himla värt idag och jag är så glad så glad så glad att ha fått chansen att göra det här. Jag tror inte jag nånsin kommer få den igen, tror inte jag att jag komemr göra något sånt här igen, i alla fall inte lika stort. Det känns sorgligt men jag är också så himla nöjd och stolt över det vi faktiskt åstadkom!
 
 
Igår körde vi två föreställningar och jag var inte alls taggad inför sista, men så började vi och vi stod i logen och mimade med i alla låtar. Man hörde publiken skratta på rätt och fel ställen, hur de faktiskt följde med i historien, levde med i den. Det var en helt otrolig känsla. När vi gick upp för applådtack började glädjen bara bubbla i mig. Vi gjorde det! Vi gjorde det! Tacksam över de fantastiska människor jag gjort det här tillsammans med, både skrivit och spelat med. Karaktärerna fick liv och dialogerna var intel ängre bara ord på papper. Försökte uttrycka mig efter föreställningen, i vår lillamåbra-cirkel, men plötsligt kom tårarna och gjorde det svårt för mig. Glada och ledsna tårar, har fortfarande en massa kvar i kroppen känner jag.
 
 
Vill verkligen bara tacka alla. Alla på scen, bakom scen, framför scen. Alla som bidrog på något sätt, även om det så bara var genom att applådera åt oss i slutet. Och jag blir verkligen jätteglad över alla lovord, både över pjäsen och över min personliga rollinsats, tusen tusen tack! Jag känner mig väldigt vemodig över att det här äventyret är över nu, men samtidigt är jag klar. Får se vad nästa projekt blir, tror inte jag orkar ett till sånt här år (eller jo det gör jag, men har inte samma känsla som förra året) men jag kommer i alla fall vara delaktig i Scenarmén på något sätt!
 
Scenarmén är inte en samling människor med en ledare, där folk är med ett tag och sen ersätts av någon annan som kommer och tar över samma uppgift. Scenarmén är levande och i ständig rörelse och jag är så himla himla glad att den finns. Hoppas verkligen den lever vidare nästa år, under ledning av gamla och nya engagerade människor. Nu ska jag sluta babbla, blev verkligen inte ett bra inlägg det här haha, jaja. Kärlek.











Kom ihÂg mig?
Hanna. 20 år.
Au Pair i Toulouse för tillfället.