Känslor kommer och går

Ibland måste man bara inse att fast allt känns skit och man har en röst i huvudet som skriker på en om hur man aldrig kommer kunna klara av något här i världen, så är den rösten inte en själv, utan skapad av något annat. Hormoner, hunger, stress och trötthet tror jag är det som mest orsakar mig allt det jag annars brukar kalla självhat. Man får påminna sig själv om hur det kändes veckan, dagen, minuten innan. Hur man fick tillbaka resultatet på ett prov som gått bra eller hur man sjöng på en sång och uppskattade sin röst, hur man stod mitt på en stilla och tyst väg och uppmärksammade sin egen existens. Så kan i alla fall jag tänka, att igår tyckte du inte så illa om dig själv, så det du känner just nu, det är egentligen inte du, det är något annat. Allt har sin förklaring.
Sen att kunna helt ignorera känslan, bryta sig ut ur den nedåtgående tankespiralen, le och prata trevligt, det är en annan sak. Jag undrar hur det kommer bli när man blir äldre, när man blir en så kallad vuxen. Kommer man att få såna här känsloutbrott lika ofta, var och varannan dag känna hur man bara hatar allt och alla och mest sig själv? Jag hoppas inte det.
 
Längtar så efter jullovet.











Kom ihÂg mig?
Hanna. 20 år.
Au Pair i Toulouse för tillfället.